Vardagsinkallning är ett vanligt återkommande ämne som diskuteras utav alla oavsett nivå eftersom man använder det så pass ofta att man verkligen har stenkoll på vilken kvalité man har på den. Vissa som har hundar som kan den glasklart kan ändå någon dag märka att hunden testar ifall den kan nosa lite längre på fläcken eller ifall reglerna ändrats. Andra vet att deras hundar inte brukar komma på första kommandot och kan komma på sig själva med att ge fler kommandon vilket lär deras hund att de inte behöver komma på första eftersom matte/husse är lika glad ifall de kommer på andra eller tredje kommandot.
Finns jättemånga små fel man kan göra omedvetet i vardagsinkallningen som man tyvärr ofta inte tänker på till skillnad från inkallningen på lydnadsbanan eftersom man helt enkelt vanligtvis tänker på annat i vardagen. Man tänker på vännen man möter på vägen, mötet som var på jobbet och kanske försöker komma på en lösning för den oplanerade dubbelbokningen i kalendern man noterade dagen innan. När man åker till klubben är det helt annat. Då är man vanligtvis inställd på träning och försöker komma på en plan i hur man ska träna. På sidan av kanske man har en träningskompis som noterar allt man gör och påminner om den där omedvetna rörelsen i axeln du kanske råkar göra vid ingångarna. Så jag menar det verkligen, vardagsinkallning är något som alla hundägare påverkas utav. Ett livsprojekt!
På bloggen ”Paw and order” tycker jag att Melinda verkligen satt huvudet på spiken i sitt uttryck av vissa väldigt vanliga men ytterst relevanta frågeställningar man bör fundera över i ämnet vardagsinkallning:
Finns jättemånga små fel man kan göra omedvetet i vardagsinkallningen som man tyvärr ofta inte tänker på till skillnad från inkallningen på lydnadsbanan eftersom man helt enkelt vanligtvis tänker på annat i vardagen. Man tänker på vännen man möter på vägen, mötet som var på jobbet och kanske försöker komma på en lösning för den oplanerade dubbelbokningen i kalendern man noterade dagen innan. När man åker till klubben är det helt annat. Då är man vanligtvis inställd på träning och försöker komma på en plan i hur man ska träna. På sidan av kanske man har en träningskompis som noterar allt man gör och påminner om den där omedvetna rörelsen i axeln du kanske råkar göra vid ingångarna. Så jag menar det verkligen, vardagsinkallning är något som alla hundägare påverkas utav. Ett livsprojekt!
På bloggen ”Paw and order” tycker jag att Melinda verkligen satt huvudet på spiken i sitt uttryck av vissa väldigt vanliga men ytterst relevanta frågeställningar man bör fundera över i ämnet vardagsinkallning:
Räcker det att jag springer emot matte? Eller är det okej att springa förbi matte och rusa iväg igen? Räcker det med ögonkontakt? Hur långt ifrån? Man har ju trotts allt kommit... Ska jag sätta mig i närheten? Ska jag invänta att bli kopplad? Vad tråkigt att bli kopplad varje gång matte ropar.. Eller kan jag springa fram men ducka när matte försöker fånga mig?
Ja, nu är det ju såhär att vår bild i huvudet av hur en perfekt inkallning ska se ut tyvärr inte överförs via Bluetooth från tanke till hund. Därför måste vi lära hunden varje del i inkallningen hur vi vill att den ska utföras. Lika väl måste vi komma ihåg att glädje och vilja alltid kommer få vår hund att utföra inkallningen bättre än hot och tvång. Enbart glädje och vilja fungerar troligtvis inte eftersom hunden ibland ändå kan tycka att det är mer intressant att lukta på den där fläcken, men det får inte bli en ond cirkel. En vanlig ond cirkel kan vara till exempel att man kopplar sin hund vid varje inkallning. Ifall hunden nu inte tycker det är roligare att gå i koppel än lös så är det en ganska dålig kombination att associera inkallningskommandot med.
För att få in en bra vardagsinkallning kan man använda sig utav flera tekniker och övningar. En utav alla dessa är en så kallad ”target”. En target är ett föremål/sak/ting som hunden på något vis ska röra med nosen, tassen eller annat passande. Den här övningen kan ni läsa mer om i ”Paw and order” med utförliga filmer och beskrivning steg för steg. Där använder hon sig utav en ”hand target”. Det vill säga att nosen ska in i handflatan. Varför skulle man träna på det viset? Läs och se! Det är faktiskt smartare än vad det kanske låter!