Varför valde du just DIN hund?
Var med och diskutera bland kommentarerna!
Charlotte
Jag minns själv första gången jag skulle köpa en hund (många, många år sedan) att valet utav specifik ras inte var riktigt helt lätt. Då var jag yngre och gick mer på utseendet (skäms på mig!), men givetvis läste jag ju rasstandarden om dom raser som intresserade mig. Mina första val stod mellan chinese crested powderpuff, samojed, finsk lapphund, eurasier och akita. Då valde jag finsk lapphund och det valet har alltid känts rätt för mig.
För mig har det aldrig varit en fråga om att köpa en blandras. Visst finns det så otroligt många fina, härliga blandraser, men av flera skäl så är det renrasiga hundar som gäller för mig. Det är dock ett ämne vi eventuellt kan ta upp i ett annat inlägg.
Så, första hundköpet gick jag mer på utseendet - ju fluffigare desto bättre nästan. Jag gillar pälsade hundar, inte allt för långhåriga, men hellre det än korthåriga (inget ont Elsa, hehe). Då kan man ju undra sig varför jag bra många år senare skaffade mig en chinese crested powderpuff egentligen? Ja, om jag ska vara ärlig så låg det inte så mycket eftertanke där. Jag kände till rasen, var intresserad utav den sedan tidigare, och när en bekant till min man hade valpar så råkade Lizzie halka in i vår familj på ett bananskal mer eller mindre. Jag ångrar det absolut inte, det är en sån oooootrolig härlig hundras i ett mindre format! Så lättlärd, lyhörd, glad för ingenting och vill vara med hela tiden. Lizzie har förvånat mig så himla många gånger hur duktig och väluppfostrad hon är utan att ha krävt särskilt mycket träning (nu jämför jag med egna erfarenheter från mer envisa och tröga raser som kräver stark motivation).
Jag hade ingen specifik tanke med Lizzie - intresset för träning och eventuella tävlingar (framförallt utställningsintresset) kom med henne. Dock blev det aldrig att jag började ställa henne, och det tror jag inte att jag kommer att göra heller av flera anledningar. Det fanns flera faktorer som gjorde att jag bara tyckte det var tråkigt och pressat istället - det blev jobbigt.
Efter Lizzie blev 1 1/2 år så kände jag valpsuget komma igen. Jag ville ha en ny hund att börja träna på nytt, någon som hade förutsättningar till de egenskaper som Lizzie hade brist utav - fast jag ville ändå ha en ras som på något sätt var snarlik henne (inte i utseendet alltså). Jag började att efterforska lite mer bland stamtavlor bland de raser jag var intresserad utav, kontaktade kennlar, gick med i olika grupper på facebook. Denna gången stod det mellan finsk lapphund, sheltie, chinese crested (naken), mittelspitz och berger des pyrénées à face rase. Den sistnämnda visste jag absolut inget om förrän jag fick ett tips, jag kollade upp rasen och kontaktade en kennel, men med lite mer eftertanke så var det en för krävande ras för mig kände jag. Mitteln påminde mig om en mindre variant av finsk lapphund i utseendet, så därför gillar jag den, och då hade jag främst utställning i åtanke där. Chinese crested kommer alltid att ligga mig varmt om hjärtat, och vad gäller sheltie som jag efterforskade väldigt mycket om så tycker jag att den rasen kändes för... riskabel hälsomässigt. Tänker inte gå in på mer detaljer där.
Så har vi ju lilla Merry som är en finsk lapphund. Hur hamnade han hos oss då? Jo, precis som med Lizzie så halkade han in på ett bananskal mer eller mindre han också. Visst hade vi i tankarna att skaffa en ny hund och vi hade ju suttit länge och kollat, så när en annons om honom dök upp i en grupp på facebook, så chansade jag lite och kontaktade ägaren. Jag kände till rasen sedan innan, och detta var en förfrågan om foderhund, så jag ville bara diskutera lite vad det innebar och så. Eftersom jag ändå hade finsk lapphund i åtanke så fanns det ingenting negativt i att kontakta kenneln även om det inte skulle bli aktuellt att vi tog oss an Merry. Vi kom överens att åka dit och hälsa på, och det var där och då som både jag och min man kände att allting kändes rätt. Det kändes rätt från början, och kenneln kunde inte annat än att tycka detsamma. Hur otroligt glad blir man inte av att få höra det?! :D
För mig har det aldrig varit en fråga om att köpa en blandras. Visst finns det så otroligt många fina, härliga blandraser, men av flera skäl så är det renrasiga hundar som gäller för mig. Det är dock ett ämne vi eventuellt kan ta upp i ett annat inlägg.
Så, första hundköpet gick jag mer på utseendet - ju fluffigare desto bättre nästan. Jag gillar pälsade hundar, inte allt för långhåriga, men hellre det än korthåriga (inget ont Elsa, hehe). Då kan man ju undra sig varför jag bra många år senare skaffade mig en chinese crested powderpuff egentligen? Ja, om jag ska vara ärlig så låg det inte så mycket eftertanke där. Jag kände till rasen, var intresserad utav den sedan tidigare, och när en bekant till min man hade valpar så råkade Lizzie halka in i vår familj på ett bananskal mer eller mindre. Jag ångrar det absolut inte, det är en sån oooootrolig härlig hundras i ett mindre format! Så lättlärd, lyhörd, glad för ingenting och vill vara med hela tiden. Lizzie har förvånat mig så himla många gånger hur duktig och väluppfostrad hon är utan att ha krävt särskilt mycket träning (nu jämför jag med egna erfarenheter från mer envisa och tröga raser som kräver stark motivation).
Jag hade ingen specifik tanke med Lizzie - intresset för träning och eventuella tävlingar (framförallt utställningsintresset) kom med henne. Dock blev det aldrig att jag började ställa henne, och det tror jag inte att jag kommer att göra heller av flera anledningar. Det fanns flera faktorer som gjorde att jag bara tyckte det var tråkigt och pressat istället - det blev jobbigt.
Efter Lizzie blev 1 1/2 år så kände jag valpsuget komma igen. Jag ville ha en ny hund att börja träna på nytt, någon som hade förutsättningar till de egenskaper som Lizzie hade brist utav - fast jag ville ändå ha en ras som på något sätt var snarlik henne (inte i utseendet alltså). Jag började att efterforska lite mer bland stamtavlor bland de raser jag var intresserad utav, kontaktade kennlar, gick med i olika grupper på facebook. Denna gången stod det mellan finsk lapphund, sheltie, chinese crested (naken), mittelspitz och berger des pyrénées à face rase. Den sistnämnda visste jag absolut inget om förrän jag fick ett tips, jag kollade upp rasen och kontaktade en kennel, men med lite mer eftertanke så var det en för krävande ras för mig kände jag. Mitteln påminde mig om en mindre variant av finsk lapphund i utseendet, så därför gillar jag den, och då hade jag främst utställning i åtanke där. Chinese crested kommer alltid att ligga mig varmt om hjärtat, och vad gäller sheltie som jag efterforskade väldigt mycket om så tycker jag att den rasen kändes för... riskabel hälsomässigt. Tänker inte gå in på mer detaljer där.
Så har vi ju lilla Merry som är en finsk lapphund. Hur hamnade han hos oss då? Jo, precis som med Lizzie så halkade han in på ett bananskal mer eller mindre han också. Visst hade vi i tankarna att skaffa en ny hund och vi hade ju suttit länge och kollat, så när en annons om honom dök upp i en grupp på facebook, så chansade jag lite och kontaktade ägaren. Jag kände till rasen sedan innan, och detta var en förfrågan om foderhund, så jag ville bara diskutera lite vad det innebar och så. Eftersom jag ändå hade finsk lapphund i åtanke så fanns det ingenting negativt i att kontakta kenneln även om det inte skulle bli aktuellt att vi tog oss an Merry. Vi kom överens att åka dit och hälsa på, och det var där och då som både jag och min man kände att allting kändes rätt. Det kändes rätt från början, och kenneln kunde inte annat än att tycka detsamma. Hur otroligt glad blir man inte av att få höra det?! :D
Elsa
För det första har jag aldrig haft alternativet att välja mellan renras eller blandras eftersom jag väldigt tidigt i mitt hundliv fastnade för hundträning för tävling. Självklart kan man tävla en oregistrerad hund idag också med tävlingslicens men när det var aktuellt för mig att köpa hund hade inte tävlingslicensen kommit vilket också innebär att de inte heller registrerade tävlingsresultaten. En till anledning är att jag från starten egentligen var intresserad utav att tävla bruks, framför allt personsök, som än idag inte tillåter blandraser. Det har alltså varit största anledningen till varför jag direkt fann det som en självklarhet att köpa renrasig hund.
Jag var 11 år när mina föräldrar köpte en sällskapshund vid namn Trulsa som var en dvärg schnauzer. Hon var den första hunden jag började träna med genom att gå med i hundungdom och delta i olika kurser och läger. På den tiden med Trulsa var det framför allt agility som stod i fokus vilket gick sådär med tanke på att situationen ofta såg ut så att jag ville träna medan Trulsa alltid tyckte det var dags för fika paus. Minns att jag skämtade ibland för andra om att Trulsa alltid var som bäst i agility när man tränade en gång i månaden – men det fanns en viss sanning i det också.
Två år senare kom min moster in i hundvärlden och likt mig valde hon att satsa direkt på en ras med goda egenskaper för det hon var intresserad för på tävlingsnivå i konkurrens. Det blev en schäfer tik vid namn Elde som jag var hundvakt åt den första tiden eftersom jag, passande nog, hade sommarlov. Av den anledningen kom jag väldigt nära Elde och engagerade mig väldigt mycket i deras spår- och sökträning genom att lägga spår och figurera i sökskogen. Det var alltså härifrån jag nappade upp mitt intresse för bruks och schäfern 13 år gammal. Året därpå under ett sök läger som moster och Elde deltog i (jag följde med som engagerad figurant och hjälpreda) lärde jag känna instruktören väldigt väl som ägde en pensionerad (border collie, 9 år) sök hund med SM meriter vid namn Effie. Med medlidande för mig som bara hjälpte till fick jag låna Effie under lägret och blev sedan erbjuden att tävla lydnad (en gren Effie inte tävlat tidigare) med henne istället för sök eftersom Effie inte orkade de långa sök banorna i högsta klassen längre även fast hon gärna ville. Under vardagarna efter skolan åkte jag till Effie för att träna och under helgen fick hon sova över hemma hos mig vilket gjorde att hon blev lite som min första hund. Tillsammans klättrade vi från lydnadklass 1 till 3.
När jag samlat ihop pengar för att köpa mig min första egna hund började jag att leta runt bland stamtavlor med långa listor av statistik som jag tagit fram från alla intressanta kombinationer jag hittat. Till en början var jag kvar i tanken att jag skulle tävla bruks och ville gärna ha en schäfer men ni kan nog förstå problemet jag hade eftersom jag bara var 14 år när jag började leta egen hund. Med bra referenser och lite meriter som jag samlat ihop med Effie lyckades jag slutligen, av de kombinationer jag var intresserad utav, bli erbjuden sjätte tiken om schäfern födde så många tikar eller välja mellan två border collie tikar ur samma kull som redan var födda. Tyvärr, jag vågade inte chansa på att schäfern skulle få sex tikar i sin kull så jag valde border collie som var mitt andrahandsval eftersom jag trots allt fastnat för Effie och egenskaperna border collien har som tävlingshund. Det var då Kippan kom hem till mig.
Nu sitter jag här med två border collies och har svårt att tänka mig någon annan ras i framtiden just eftersom jag fastnat för rasens motor, samarbetsvilja och snabba rörelser. De raser jag skulle kunna fundera över i framtiden ifall jag skulle vilja satsa på bruks är schäfer eller malinois av samma anledning som jag gillar border collie.
Jag var 11 år när mina föräldrar köpte en sällskapshund vid namn Trulsa som var en dvärg schnauzer. Hon var den första hunden jag började träna med genom att gå med i hundungdom och delta i olika kurser och läger. På den tiden med Trulsa var det framför allt agility som stod i fokus vilket gick sådär med tanke på att situationen ofta såg ut så att jag ville träna medan Trulsa alltid tyckte det var dags för fika paus. Minns att jag skämtade ibland för andra om att Trulsa alltid var som bäst i agility när man tränade en gång i månaden – men det fanns en viss sanning i det också.
Två år senare kom min moster in i hundvärlden och likt mig valde hon att satsa direkt på en ras med goda egenskaper för det hon var intresserad för på tävlingsnivå i konkurrens. Det blev en schäfer tik vid namn Elde som jag var hundvakt åt den första tiden eftersom jag, passande nog, hade sommarlov. Av den anledningen kom jag väldigt nära Elde och engagerade mig väldigt mycket i deras spår- och sökträning genom att lägga spår och figurera i sökskogen. Det var alltså härifrån jag nappade upp mitt intresse för bruks och schäfern 13 år gammal. Året därpå under ett sök läger som moster och Elde deltog i (jag följde med som engagerad figurant och hjälpreda) lärde jag känna instruktören väldigt väl som ägde en pensionerad (border collie, 9 år) sök hund med SM meriter vid namn Effie. Med medlidande för mig som bara hjälpte till fick jag låna Effie under lägret och blev sedan erbjuden att tävla lydnad (en gren Effie inte tävlat tidigare) med henne istället för sök eftersom Effie inte orkade de långa sök banorna i högsta klassen längre även fast hon gärna ville. Under vardagarna efter skolan åkte jag till Effie för att träna och under helgen fick hon sova över hemma hos mig vilket gjorde att hon blev lite som min första hund. Tillsammans klättrade vi från lydnadklass 1 till 3.
När jag samlat ihop pengar för att köpa mig min första egna hund började jag att leta runt bland stamtavlor med långa listor av statistik som jag tagit fram från alla intressanta kombinationer jag hittat. Till en början var jag kvar i tanken att jag skulle tävla bruks och ville gärna ha en schäfer men ni kan nog förstå problemet jag hade eftersom jag bara var 14 år när jag började leta egen hund. Med bra referenser och lite meriter som jag samlat ihop med Effie lyckades jag slutligen, av de kombinationer jag var intresserad utav, bli erbjuden sjätte tiken om schäfern födde så många tikar eller välja mellan två border collie tikar ur samma kull som redan var födda. Tyvärr, jag vågade inte chansa på att schäfern skulle få sex tikar i sin kull så jag valde border collie som var mitt andrahandsval eftersom jag trots allt fastnat för Effie och egenskaperna border collien har som tävlingshund. Det var då Kippan kom hem till mig.
Nu sitter jag här med två border collies och har svårt att tänka mig någon annan ras i framtiden just eftersom jag fastnat för rasens motor, samarbetsvilja och snabba rörelser. De raser jag skulle kunna fundera över i framtiden ifall jag skulle vilja satsa på bruks är schäfer eller malinois av samma anledning som jag gillar border collie.